Då var det dags

Jag har precis vaknat. Klockan är lite över åtta på morgonen och jag funderar på om jag ska gå upp eller ligga kvar i den varma sängen lite längre. Om mindre än två och en halv timme börjar anledningen till varför jag är här. Jag borde gå upp.

Dagens outfit ligger i en hög ovanpå den champagnefärgade resväskan på golvet i ett trångt hostelrum. Jag hör två andra svenskar prata om vad de måste göra på skolan idag då de kommit tillbaka för sitt andra år. Det nu bekanta ljudet av blixtlås hörs om och om igen. Jag lyssnar på det och sträcker på mig. Jag ska snart gå upp.

Jag ska gå tillbaka till campuset jag börjat bekanta mig vid, med cerisa klängväxter och konstant eftermiddagssol. Gå in i ett klassrum, det är mulet; gå ut och det är soligt. Bara jag går upp först.

Italienska 101 och Engelska 110 står på min lista idag. Det är inte mycket, men dagen kommer att kännas lång med den tre timmar långa håltimmen. Men det spelar ingen roll, för vad vet jag just nu egentligen? Kanske kommer jag hata den håltimmen, eller så kommer jag att älska den. Precis som med allt annat här vet jag inte i förväg hur det kommer att bli. Allt börjar ju idag, och jag vet inte vad som kommer att hända fören jag har gått upp.

Jag går upp nu.