Slutspurt

...inför finals week!

Japp, det är sant. Nu är det inga fler lektioner och endast finals kvar av terminen! Och det kallas slutspurt för att det är också en väldigt viktig vecka, så det finns ingen tid att luta sig tillbaka nu bara för att man inte måste till skolan varje dag.

På måndag ska min sista uppsats vara inne, en 8-10 sidors research paper om elektronisk musik som jag kämpat med i åtminstone ett par veckor nu. Sjukt intressant (man måste ju bara ge lärare A+ när de låter en bestämma själv vad man vill skriva om), men just nu vill jag bara bli klar.

På tisdag har jag en final i fotografihistoria, klockan halv sju på kvällen. Det råkar vara min födelsedag också, men jag får väl stå ut den här gången.

På onsdag kanske jag har en final i engelska, och jag säger kanske för att jag vet inte än om jag behöver ta den. Det är så att min lärare har bestämt att om man har mer än 90% i betyg så slipper man undan, och just nu har jag 91,2% så om jag måste ta den eller inte beror helt på hur bra det går för min research paper. Fingers crossed, liksom.

Och på torsdag slutar det hela med en final i film studies, provet som kommer helt och hållet bestämma vad jag får i betyg i hela kursen. Om jag har räknat rätt så måste jag få minst 97 av 120 för att få ett A, så det är bara att börja plugga!

Som sagt, slutspurten gäller det att inte klanta sig i.

Återkommer om en vecka med resultat!

Summering

Ja, jag ska inte ljuga: det var ett bra tag sen jag skrev på bloggen. För det mesta så har jag varit upptagen med allt skolarbete, och sedan har man ju hängt med kompisar och roommates, varit på stan, shoppat lite mer, och så vidare. Men lite annat kul har hänt!

I början av november åkte jag och tre till tjejer ner till LA igen. Jag hade skaffat biljetter till Avicii på Hollywood Bowl (konserten som var hur härlig som helst!) och fick samtidigt in en vistelse på Paramount Studios, Hard Rock café i Hollywood, Walk of fame, och så klart Hollywood and Highland shopping center. Det var en härlig långhelg, och det var skönt att komma bort från Santa Barbara lite och uppleva något nytt. Och om jag ska vara ärlig så saknar jag storstadspulsen mer än bara lite, även om Stockholm inte är så stort i jämförelse :) Jag trodde inte jag kunde sakna att åka tunnelbana, men jag hade visst fel!

Hard rock café i Hollywood tidigare i november.

Sedan nu i november har jag deltagit i NaNoWriMo, vilket är en förkortning av National Novel Writing Month. Det är en liten utmaning att skriva en bok på minst 50,000 ord på en månad. Med mycket slit och många nervsammanbrott senare kom jag ut på andra sidan som en vinnare! (Fast boken är långt ifrån klar än...)

Min nya facebook header. Man får väl skryta lite...

Och så har det varit Thanksgiving här, och Black Friday. För de som inte vet firas Thanksgiving alltid på en torsdag (jag firade den på restaurangen The French Table med att beställa in deras Thanksgiving Dinner av sallad och pumpasoppa till förrätt, kalkon och skinkatallrik till varmrätt, och pumpkin pie till dessert) och dagen efter (Black Friday) är det alltid rea i affärerna. Jag och mina roommates hyrde bil och åkte till shopping-outlets i Camarillo (Nära LA, typ), detta efter att vi tidigare åkt till den danska byn Solvang, ätit lunch där och sedan försökt (med betoning på försökt) att hitta ranchen som Michael Jackson ägt. Det blev lugnt sagt en heldag, och vi kom tillbaka till Santa Barbara runt elva på kvällen, då vi plockade upp en av mina roommates kompisar som skulle häsla på. Förutom att jag nu är sjuk så var det en härlig helg!

En bild från Solvang, Kaliforniens egna Skandinavien.

Nu är det december (hjälp!) och första advent firades idag här i huset med alkoholfri glögg från IKEA, som smakade saft med kanel. Typ. Men det får mig att längta till julafton, speciellt i år när jag redan hade köpt alla julklappar innan november tagit slut! Jag känner oftare och oftare att jag längtar efter snö, julbak och människorna därhemma. Men den här terminen är snart slut, finals veckan är här nästa vecka, och jag åker oficiellt hem om 16 dagar, och lämnar Santa Barbara om 15 dagar. Så jag klarar mig tills dess.

Något jag inte ser fram emot är resan hem. En hel dag på flygplan och flygplatser, och sedan kylan när man landar i Sverige... Och snön och mörkret som nog är mysig första dan kommer jag tröttna på innan veckan är slut. Men, men. Jag kommer ju tillbaka till Kalifornien i Januari!

Äntligen!

Efter ett långt sökande har jag äntligen hittat tillbaka till lyckan!

Det är sant! Jag vet inte hur länge jag har gått runt i min mataffär och letat efter Hubert's Lemonade som jag hört skulle finnas där. Jag kollade först på läsk och dryckeshyllan, och sedan vattenhyllan, istehyllan och även mjölkdisken men ingenting fick jag ut av det. Men idag när jag var och handlade såg jag energidryckerna och tänkte "tja, ett sista försök kan man väl ge". Längst bort i gången, bland saft och vitaminvatten, stod två små rader av Hubert's längst ner och gömde sig. Och ja, it caused me a lot of joy!

Men seriöst, om man gillar lemonad måsteman bara prova dessa. De är supergoda! Jag köpte några flaskor mangolemonad och hallonlemonad idag, och bara att veta om att jag kan gå dit och köpa mer gör det verkligen till en härlig lördag.

För vad är inte en kall lemonad på en "Svensk högsommar"-varm dag som denna??

Amerikansk Fotboll

Japp, detta inlägg kommer att handla om sport. Så njut, för sport är något ni inte ofta kommer att får se här. (Om ni inte är som jag och bara ser på enstaka sporter, eller sporter man måste förklara för folk vad de är, då kan ni skumma förbi det här inlägget och känna er säkra på att det kommer komma roligare dagar.)

I lördags (herregud, är det redan torsdag imorgon?!) var det en amerikansk fotbollsmatch på La Playa stadium, mer känt som SBCCs stadium. Det var en high school match, så det var inte SBCCs lag som spelade.

Carpinterias Warriors mötte Bishop Diegos Cardinals.

Warriors i vitt och Cardinals i rött.

Innan matchen köpte jag french fries and M&Ms och såg på den fulla läktaren. Vissa hade tillfälliga tatueringar av maskoten på kinden eller handen eller tröjan, vilket var lite kul. Det var också några personer iklädda kostym och finklänningar, vilket var väldigt skumt. De såg ut att frysa i kvällskylan!

Innan matchen började tågade några män iklädda vita marinkårsliknande kostymer in på planen bärande på en amerikansk flagga. Personerna på läktaren ställde sig upp när en 9-årig tjej sjöng nationalsången ut genom högtalarna. Sedan var det dags att be. Detta var dock bara för att Bishop Diego är en katolsk skola, tydligen.

Det var första gången jag såg på amerikansk fotboll över huvud taget, så min kompis förklarade reglerna för mig. Det var alldeles för komplicerat för att försöka ge mig in på just nu, men det var faktiskt ganska roligt att titta på när man väl fattade vad de gjorde. Efter fyra "halvlekar" (quarters) var matchen slut, med 24-6 till Bishop Diego! Det var speciellt kul att titta på för att innan matchen var båda lagen obesegrade i säsongen.

Halvvägs genom matchen var det paus, och då passade en av skolorna på att kröna balkung och drottning inför helgens bal. Så det var därför vissa personer var uppklädda! Balens "prinsar" och "prinsessor" som kandidaterna kallades blev uppkallade som "Person X, escorted by her father" och "Person Y, escorted by his mother" och fick ställa sig på ett podium. Kungen och drottningen krönades, och publiken applåderade något.

Som svensk tyckte jag detta var hur sjukt som helst! I alla filmer krönas balens kung och drottning på balen... eller? Senare fick jag veta av min Santa Barbara inföding till kompis att ja, det är en sorts tradition här att själva kröningen sker under en fotbollsmatch. Där ser man!

Krönt kung och drottning accepterar krona och tiara.

Festivaldags!

Och då menar jag inte flera dagar av musik och dans, utan avokado!

Många avokados var sjukt stora, men själv köpte jag hem sju små för två dollar.

Det var en extremt varm och solig lördag på avokadofestivalen i Carpinteria, ca 40 minuter utanför Santa Barbara med buss. Massor med stånd var uppställda med allt möjligt, bland annat fick jag chans att prova pumpabröd! Det var lite som mjuk pepparkaka med en mildare och annorlunda smak. De visade upp stora avokados som vunnit priser för att vara just störst. Om jag inte minns helt fel var den största 3.25 lbs, dvs ca 1.4 kg stor!

Det fanns två/tre scener där det spelades livemusik, tröjor och annat till salu, och hejaklackstjejer från ett lokalt high school rabblade ramsor medan de sålde nachos med färsk guacamole. Längst kö var det dock till den färskpressade lemonaden, som var hur god som helst (fast citronkärnorna kunde de väl silat bort i alla fall?)

Det var en så pass varm dag (uppemot 30 grader!) att jag, som älskar lemonad, drack hela fyra stora glas! Under dagen köpte jag två vanliga lemonader, en med hallonsmak (gud, så god!) och en limeade (som lemonad fast gjord på lime istället för citron) med körsbärssmak. Jag bara måste hitta dessa igen, så goda var de! Efterlysning: Hubert's lemonade!

Färskpressat ska det vara! (Blåbärs- och vanlig lemonad)

Schema

Ända sedan jag gått med i olika roliga kurser när jag precis kommit hit ville jag visa upp mitt schema här. Jag väntade ett tag för jag visste inte med säkerhet vilka kurser jag skulle behålla och vilka jag skulle byta ut. Sedan glömde jag bara bort det.

Men nu känns det inte like spännande eller relevant att lista en rad kurser, så jag ska istället ge en liten idé för hur en vanlig vecka kan se ut.

Måndagar och onsdagar: Tar sovmorgon - hur sent beroende på hur trött jag är, gör mig i ordning för skolan, gör läxor i ett par timmar, åker till skolan för min ynka engelskakurs, kommer hem - ibland släpandes på matvaror - och kollapsar i soffan i någon timme, gör middag och pluggar tills jag går och lägger mig.

Tisdagar: Går upp med solen och drar till skolan, är där bokstavligen hela dagen, åker hem och äter något innan jag går och lägger mig.

Torsdagar: Går upp lika olagligt tidigt som på tisdagar men slutar under den senare delen av man kan kalla för "eftermiddag". Då åker jag hem, lagar mat och dör av lycka för att det är helg.

Fredagar: Tar sovmorgon igen bara för att jag kan, Skypar med familj eller vänner, pluggar under förmiddagen, och umgås sedan mina roommates under kvällen.

Lördagar och söndagar: Beroende på hur mycket jag har att plugga sitter jag antingen inlåst på rummet hela helgen eller åker till stranden eller hänger med kompisar.

Just nu är det onsdag kväll, och jag har suttit med en uppsats sedan jag kom hem från skolan. Det har också en av mina roommates gjort. Det har varit mycket suckande, många sura miner, ett och ett annat slit av håret, och kvällen är inte över än! Spänningen tätnar...

Usch

Är tillbaka med ett kort inlägg bara för att säg hur mycket jag hatar, nej avskyr, min film studies bok. Den insisterar på att få texten att låta så komplicerad som möjligt så att man måste läsa vissa meningar fem gånger innan man får något ut av dem.

Det kanske bara är jag, men meningar såsom "the purchase by multi-national conglomerates of several of the major corporations from the early 1960s onwards, the subsequent diversification of the remainder..." gör en bara irriterad.

Tidsplanering

Många där hemma tycker att jag bloggar för lite, och jag håller med. Men när jag tänker på allt jag har att göra känns bloggandet ganska oviktigt. Det hamnar rätt rångt ner på min To-do-list, så att säga. Det här är vad jag sitter med just nu:

"Blockbusters in the 1970s" i boken Contemporary American Cinema. 20 sidor av njutning till imorgon! ...not.

Så nu ska jag ta och läsa om modern film, imorgon ska jag börja plugga till mitt första midterm-prov, och i helgen ska jag titta på en volleybollturnering och gå på en konstutställning och skriva uppsatser om båda som extra-credit-uppgifter i två olika ämnen. Och skriva ett proposal för min nästa uppsats i engelskan. Så vi säger godnatt nu, och vi hörs när vi hörs!

Lite kultur

M&Ms med hallon- och mintsmak.

Det är ganska många saker man upptäcker som en svensk i USA är annorlunda från hemma i Sverige. När jag var på Marshall's för några veckor sedan (ett varuhus med lite alla möjliga saker, tex kläder och heminredning) och frågade efter solkräm sade de att det kanske fanns en trappa upp, och pekade mot hissen. Jag tänkte inte mer på det medan jag gick trapporna upp, där ett annat butiksbiträde letade efter solkrämen åt mig. När hon inte hittade någon sade hon, "förlåt att vi fick dig att gå ända upp hit i onädan!"

Någon vecka senare var jag och handlade i mataffären Ralph's och när ett biträde hade packat klart ina påsar (ja, de packar verkligen ens påsar här!) frågade hon, "where's your cart?", eftersom självklart har jag en vagn som jag ska dra ut till min bil och köra hem för gå kan man ju inte? Hon började oja sig något oändligt när jag tog mina fyra små kassar och gick därifrån.

Varje gång man är i en affär säger personen vid disken alltid - utöver 'hej' - "how are you?". Det tar lite tid att vänja sig vid det, och jag har själv vid flera tillfällen blivit överrumplad och inte vetat vad jag ska svara några gånger. Här i USA ses det bara som en trevlig fras, som när någon i Sverige säger hej, och de blir glada när man säger det vanliga "I'm good, how are you?".

Samtidigt har andra elever också svårt att förstå att man inte har bil eller körkort. De frågar, men hur tar du dig till skolan då? Eller, gick du hela den här vägen? Vad jobbigt! Tja, visst vore det skönt att bara kunna köra överallt, men har man ingen bil så har man inte. Det är bara att bita ihop och promenera de 15 minuterna till busstoppet varje morgon och kväll.

Just nu är affärerna här i full gång med att ställa ut pynt inför Halloween. I USA är det en mycket större högtid, speciellt här i Santa Barbara och det ökända Isla Vista, dit folk ifrån hela Kalifornien kommer för att klä ut sig och festa varje dag i en hel vecka. Och snart är det dags för Thanksgiving också, och sedan är det dags att julpynta.

Omväxling förnöjer!

Relativiteter

Man vet att man har anpassat sig till småstadslivet när man tittar på en busstabell och blir överlycklig när det står att bussarna går varje kvart. I Stockholm suckade man ju när det stod fem minuter.

Vattenglädje!

Jetski vid piren. Nej, det är inte jag.

I en lited stad som Santa Barbara kan man lätt känna att det inte finns mycket att göra. Men så fort man börjar känna så är det bara att påminna sig om att om man tänker så är det bara för att man är lat. Det finns faktiskt förvånansvärt många olika aktiviteter att underhålla sig med.

Ta jetskiing (vattenskoteråkning) till exempel. När jag paddlade kajak med mina roommates förra helgen såg vi flera som åkte jetski och vi tyckte det verkade som en jättekul grej och vi förstod inte varför vi inte provat det tidigare!

Nja, när vi väl kollat upp vad det kostade förstod vi varför. Kanske är det inte riktigt värt 130 dollar för en timme med en students budget. Men det får väl bli kajak igen, det var kul och när man vet att man bara betalar 10 dollar i timmen kan man nästan glömma att jetskis extisterar. Paddla kajak är roligt det också!

På väg hem

Utanför SBCC finns det två busshållplatser, en åt varje håll. Den närmast skolan är så klart alltid mest folk vid, för att åt det håller går alla bussar downtown, till Transit center (där alla bussar börjar eller slutar), och så vidare.

Såklart går bussen jag åker hem med därifrån också. Fast det finns en höjdpunkt. När jag kommer till den smockfulla busshållplatsen behöver jag inte oroa mig för att behöva stå upp på vägen hem.

Jag står vid vägkanten och pillar lite på min telefon, kollar klockan, och väntar allmänt på roligare tider efter en lång dag i skolan. Jag är trött och vill bara hem och kollapsa. Eller laga middag, för jag börjar bli hungrig också.

När min buss tillslut kommer tränger jag mig igenom folkmassan på trottoaren och lirkar fram mitt student ID ur plånboken och stiger på. Jag sätter mig på en fönsterplats och bökar runt med mina väskor tills jag sitter bekvämt. Jag tittar ut och känner för att le när jag ser folkmassan som fortfarande väntar på sin buss.

Detta ser jag varje dag. De ska nämligen med buss 15X till Isla Vista. Men jag bor ju mer eller mindre i downtown så jag slipper trånga bussar, långa resor, och allt därtill. Inget illa om IV, men när man kommer hit får man välja vad man vill ha; studier eller semester. Fast, tja, för mig känns det som att jag har fått en bra blandning av båda.

Så här ser bussarna ut i Santa Barbara. Är de inte vackra och moderna och alltid i tid? (Retoriska frågor)

Home sweet home

Jag vet inte hur många personer jag lovat bilder på mitt hus till. Här kommer en snabb liten rundtur i alla fall!

Mitt delade sovrum. Och min kära lilla hörna till höger!

Vardagsrummet och hallen. Bakom den närmsta soffan i bild finns ett bord med en skrivare på, och en massa tom yta som vi inte riktigt vet vad vi ska fylla med...

Halva köket, med en glimt av köksdörren till uteplatsen.

Sist och verkligen inte minst; uteplatsen! Man ser det inte på den här bilden men den sträcker sig runt andra sidan av huset. Längst stakatet har vår landlord Rick sagt ska bli en häck.

Och så var den lilla turen klar! 

Not pictured: Badrummet (för varför skulle jag...?), garderoben, sovrum nummer två och matrummet (som än så länge är avlastningsrum för... ehm, saker.)

Visst sägs det att

...det finns hundratals svenskar som går på SBCC. Vissa säger 200-300, andra säger 500-600. Men oavsett vem det är som har rätt, kan jag intyga att det i alla fall är många. Jag kan ärligt talat säga att sedan jag började där har det inte gått en enda dag utan att jag har hört någon prata svenska. Jag kan gå runt campus och höra svenska, jag kan ha lektion och höra svenska, eller så kan vi ha upprop för en lektion då läraren frågar vart alla kommer ifrån och få reda på det på det sättet.

Ta min beach volleybollklass till exempel. Vi var så många som sade att vi var från Sverige att läraren bara skrattade när uppropet var klart och sade, "Gotta love the Swedes. They keep the money coming in".

Borta bra, men hemmet borta bäst!

Jag fick ett sms från en av mina roommates ikväll och nu är det officiellt; imorgon får vi flytta in i vårt hus!!

Det var på tiden! Man kan inte riktigt vänja sig vid att bo ur sin resväska, vilket jag gjort i snart tre veckor nu på hostellet. Imorgon bitti får jag gå upp hyfsat tidigt så att jag har tid att packa mina väskor så gott det går och sedan checka ut. Sedan kommer jag nog spendera förmiddagen med att packa upp och inreda... jag kommer inte vilja gå därifrån! Men tyvärr måste jag det för jag har engelska på eftermiddagen. Fast det spelar nog ingen större roll, för jag har bara en sak att säga nu:

Hasta la vista hostellet!!

Kurser

"Man vet inte vad man gett sig in på innan det är för sent," säger vissa. Okej, fråga mig inte om vem som säger så, för det vet jag inte. Men så är i alla fall inte fallet när man går på SBCC. Nej, vi studenter har nämligen fram till den 7:e september på oss att bestämma oss för vilka kurser vi verkligen vill läsa, och vilka vi ångrar oss om.

Det är klart att jag kände mig lite knäckt när jag gick till min första riktiga lektion i måndags och inte alls tyckte att det var roligt. Jag hade italienska och upptäckte snabbt att jag inte alls gillade sättet läraren skulle undervisa på, inte heller hur snabbt man förväntades att lära sig allt nytt, och jag kände hur jag långsamt sjönk i min stol. Jag ville jättegärna lära mig italienska, men jag insåg när jag satt där att jag inte var villig att låta den här kursen förinta den viljan. Samtidigt kunde jag inte bara hoppa av för att då skulle jag läsa för få units.

Saker och ting kändes genast mycket bättre under eftermiddagen när jag satt i min engelskakurs för första gången. En av mina roommates hade haft samma lärare året innan och sade att hon var bra, så efter italienskan kändes det som en enorm lättnad: jag vantrivs inte i allmänhet på skolan, bara på italienskan. (Jag kan också påpeka att tjejen jag satt bredvid på italienskan undrade om jag pratade italienska eftersom att jag kom från Sverige, och jag fick förklara att de två länderna inte alls låg nära varandra. Det förvånar mig inte om hon trodde vi pratade om Schweiz).

Jag gick hem och funderade på vad jag skulle göra. Även om jag bara gått på två lektioner den dagen kände jag ändå att jag fått en bra inblick på hur viktiga första intryck är, och hur mycket man kan se in i framtiden efter en halvtimme i ett klassrum. Saken var klar: jag var tvungen att hitta någon annan kurs att ta istället för italienska. Frågan var bara om vilken...

Måndagen följdes av denna dag; tisdagen. Den började betydligt tidigare - klockan åtta på morgonen - med joggingkursen. Det visade sig snabbt att jag hade kommit i träningskläder i onödan då vi endast gick igenom outlinen för kursen, så kallad "syllabus". Läraren för kursen var en äldre man med lätt anda, rolig humor, och asgrym mustasch. Joggingen verkar bli en enkel kurs.

Annat var det dock på andra lektionen; beach volleyboll. I hettan gick jag till stranden för den första lektionen och insåg så fort läraren börjat prata att detta inte är en lätt kurs, även om man kan undra hur svårt volleyboll kan vara. Förutom hettan och solen springer man runt i SAND med uppvärmningar och spel. Det är ytterst viktigt att ha gott om vatten och solkräm. Det fick vi också lära oss av läraren, att en solkräm endast kan skydda mot hudcancer om den innehåller något med zink och titan, med minst solskyddsfaktor 30. "Ni värmer upp på stranden genom att jogga, de flesta gör det barfota men andra har stumpor för att minska såren av glasbitar och kvistar, för sånt finns här, och ni kommer få skrubbsår, så se det som en sån där hardcore peeling-massage för fötterna," sade läraren minnesvärt i slutet av lektionen.

Efter det tog jag det lugnt på hostellet tills min nästa lektion, vilket var filmkursen. Den hölls i en liten aula och vi gick igenom grunden till Amerikansk film. Vad är det egentligen? En film som är inspelad i USA? Nä, Amerikanska filmer kan spelas in utomlands också. En film med en Amerikansk regissör? Nä, inte har väl alla Amerikanska filmer en Amerikansk regissör! Läraren sammanfattade den delen av föreläsningen med ett passande citat när vi alla satt häpnade: "I don't know what it is but I know it when I see it". Och så gick vi igenom Hollywoods historia som vi ska fortsätta med på torsdag. Det var en väldigt intressant kurs som jag verkligen inte kommer att hoppa av!

Efteråt tog jag lite tid till att gå till kafeterian på West Campus och gjorde lite läxor. Sedan var det dags för mig att prova på det kända uttrycket, att "crasha" en kurs. Jag hade nämligen kollat upp på hostellet vilka kurser jag skulle kunna ta istället för italienskan, och jag fann mig själv på West Campus halv sju på kvällen för att ta en kurs om fotografins historia.

Efter att läraren sagt att hon tillät mig och ett par till att få crasha kursen var jag trött och ville bara gå tillbaka till hostellet. Jag hade ju trotts allt varit på campus till och från sedan åtta på morgonen. Jag tycker om fotografi, men att behöva sitta igenom två timmar till? Jag kände mig inte överlycklig precis, speciellt inte när läraren sade att hon skulle börja föreläsa redan samma dag.

Sedan förändrades allt. Jag och klassen full av lite udda men sköna människor lyssnade på föreläsningen om hur fotografin uppkom. Själv var jag helt tagen av hur intressant det var, och det var tydligt att läraren tyckte om att undervisa ämnet. Visste ni till exempel att de första fotograferade bilderna blev till med hjälp av oxiderat silver? Det visste i alla fall inte jag. Och i slutet av lektionen visade läraren en artikel från en tidning som hävdade att de hittat ett urgammalt fotografi av Jesus. Klassen skrattade. Nu visste vi ju med säkerhet att det inte kunde vara sant, för vi vet hur det gick till. Jag ser också fram emot fotoprojektet vi ska göra. Tja, man kan väl säga att det blev ett gott byte; Italienska - 0, Fotografi - 1.

Då var det dags

Jag har precis vaknat. Klockan är lite över åtta på morgonen och jag funderar på om jag ska gå upp eller ligga kvar i den varma sängen lite längre. Om mindre än två och en halv timme börjar anledningen till varför jag är här. Jag borde gå upp.

Dagens outfit ligger i en hög ovanpå den champagnefärgade resväskan på golvet i ett trångt hostelrum. Jag hör två andra svenskar prata om vad de måste göra på skolan idag då de kommit tillbaka för sitt andra år. Det nu bekanta ljudet av blixtlås hörs om och om igen. Jag lyssnar på det och sträcker på mig. Jag ska snart gå upp.

Jag ska gå tillbaka till campuset jag börjat bekanta mig vid, med cerisa klängväxter och konstant eftermiddagssol. Gå in i ett klassrum, det är mulet; gå ut och det är soligt. Bara jag går upp först.

Italienska 101 och Engelska 110 står på min lista idag. Det är inte mycket, men dagen kommer att kännas lång med den tre timmar långa håltimmen. Men det spelar ingen roll, för vad vet jag just nu egentligen? Kanske kommer jag hata den håltimmen, eller så kommer jag att älska den. Precis som med allt annat här vet jag inte i förväg hur det kommer att bli. Allt börjar ju idag, och jag vet inte vad som kommer att hända fören jag har gått upp.

Jag går upp nu.

City of Angels

Lördagen var händelserik med resan söderut. Jag har ju skrivit på kontrakt på hus nu och man ju behöver möbler till sånt, så jag och mina framtida roommates hyrde en bil och åkte ner till Los Angeles för att gå till IKEA.

På vägen ner stannade vi i Ventura där de har massor med outlets (affärer med rea), och jag hittade ett par saker jag ville ha men som jag inte köpte. Måste ju tänka på plånboken! Vi åt frukost/lunch på ett ställe där som heter Panera Bread, jag åt en turkey sandwich med apelsinjuice. Innan vi åkte vidare söderut köpte vi dryck på Wetzel's Pretzels där jag tog en stor lemonad som jag slurapde på under resten av resan.

På vägen stötte vi på den kända LA-trafiken, dvs fem filer motorväg men ändå köer. När vi kom till Burbank svängde vi av motorvägen och åkte till IKEA, där vi spenderade flera timmar med att gå igenom affären hela två gånger för att hitta allt vi behövde. Vi åt också "Swedish meatballs" i restaurangen, och köpte massor med kaviar och flädersaft i deras lilla svenska mataffär.

IKEA Burbank, med California Pizza Kitchen till vänster.

När vi väl lastat bilen bestämde vi oss för att åka till The Grove, eftersom jag aldrig varit där. Vi åkte igenom delar av LA för att komma dit, till exempel såg vi Universal Studios på avstånd och åkte förbi Warner Bros Studios där de hade massor med billboards från TV serier utanför. Det var coolt, och någon gång vill jag gå in också! Haha. Vi lyssnade på musik och korsade Sunset Boulevard under solnedgången. Vi korsade också Hollywood Boulevard med Walk of Fame, som var fullt med folk och gatuljus. Det såg jättehärligt ut, och mina roommates sade bara, "Ta det lugnt, vi ska åka tillbaka hit och turista med dig!".

När vi kom fram till The Grove parkerade vi bilden i ett högt garage, ett som jag kände igen från någon actionfilm jag sett. The Grove är ett kvarter som är populär bland kändisar, fullt med affärer, restauranger, och - såklart - folk! Tyvärr glömde jag kameran hemma och telefonen hade dött, så det blev inga bilder den här gången.

Så här ser huvuddelen av The Grove ut i alla fall. Fast mer folk var det definitivt.

Eftersom att jag är ett fan av TV serien Glee måste jag tillägga lite snabbt att jag gick förbi Barnes & Noble där Chris Colfer haft en boksignering två veckor tidigare, och att vi på hemvägen åkte förbi en konsert på Hollywood Bowl som det visade sig att Darren Criss var på. Så var det med den saken!

En helg i Santa Barbara

Lördagen började tidigt genom att göra sig i ordning och dra iväg klockan nio på morgonen till bergen precis utanför stan. Därifrån gick jag och två till svenska tjejer fram till San Ysidro Trail, och därmed påbörjade vår flera timmar långa bergsvandring i Kaliforniasolen.

Ungefär halvvägs uppe.

Efteråt belönade vi oss med att äta ute på ett mysigt ställe intill State Street. Vi beställde alla flaskor med vatten utöver våra drycker. Jag åt en California Club sandwhich som var hur god som helst! Eftersom vi kände oss rätt möra efter den långa vandringen på drygt 9 miles (ca 15km) så gick vi tillbaka till våra respektive hem (mitt är då hostellet fortfarande...) och tog en lång dusch och skrubbade bort all sand och smuts som man fått på sig när man gått.

När vi väl kände oss samlade nog gick vi ut på stan och kollade runt i några affärer. Själv gjorde jag många kap på smyckesbutiken So Good Collections och den kända klädesaffären Forever 21 (som för övrigt är min nya favoritaffär, på hela TRE våningar).

När klockan väl var nio på kvällen mötte vi upp med den ena hiking-tjejens två roommates och så gick vi alla till en utav Santa Barbaras många biografer - Metro 4 - och såg komedin "We are the Millers" med Jennifer Aniston. Det var jättekul för att alla i salongen var så inne i filmen - jag tror inte jag har skrattat så mycket på länge!

En liten sak som jag märkt är annorlunda från i Sverige är att i USA så får man ingen bestämd plats på biobiljetten, så det gäller att vara i salongen i god tid så att man får bra platser!

Söndagen var betydligt lungnare med en förmiddag av Skype med föräldrarna i Sverige och sedan på eftermiddagen en spontan tur till Santa Barbara Zoo. På vägen dit såg vi massor med tält uppsatta längst stranden där personer efter personer sålde olika typer av konst - allt ifrån foton och tavlor till vindssnurror, keramik och handgjorda smycken.

Zooet i sig var inte så stort, men det var ändå en kul grej för att de har så mycket mer exotiska djur än vad Sverige har. Vi åkte till och med ett sådant litet tåg runt djurparken! Det blev ett härligt slut på en skön helg. För vem gillar inte djur?

Officiellt?

Jag känner mig som en "riktig" student när jag har min nya SBCC folder och major-pappren. Mitt major heter exakt Creative Writing: General Emphasis och inkluderar 18 units som jag måste fullborda för att ta examen med det major-et. Fast eftersom det är ett certificate och inte ett riktigt degree så behöver jag inte ta de tråkiga General-Ed kurserna. Ingen mer matte eller naturvetenskap för mig alltså, bara roliga kurser framöver!

Som en riktig collegestudent

För WAVE-Week skrev jag upp mig på introduktionskursen som börjar nio på morgonen. Inte så farligt, tänkte jag. Nog ganska skönt att få det gjort tidigt så att man kan vara ledig på eftermiddagen.

Men såklart glömde jag bort att jag bor på ett hostel där köket (och tillgängligheten till kylskåpet där man har sina saker) inte öppnar förens klockan halv nio (om man har tur). Hinner jag äta frukost och gå till skolan och hitta till rätt del av campus på mindre än en halvtimme? Efter idag kan jag lugnt säga att svaret är nej.

En billig frukost improviserad pga bristen av kök.

Tacka då vet jag 99 cent store, affären som har lite allt möjligt och allt för 99 cent eller billigare! Då kan jag skippa hostellets sena och onyttiga frukost och köpa min egen. Kanske inte heller den bästa frukosten i längden, men jag har tröttnat på att bre jordnötssmör på mackan. Fast de torkade äppelringarna (mums!) kommer inte från affären, utan Santa Barbaras egna Farmer's Market igår. En stor del av State Street stängdes av och fick rad efter rad av tält där ekologiska, närodlande frukter och grönsaker kunde köpas billigt! Deras persikor var helt ljuvliga!

För- och nackdelar

...med att bo på ett hostel.

Medan jag letar permanent boende bor jag på ett hostel som utger sig för att vara det billigaste i stan.

Fördelarna är väl ganska uppenbara; jättebra läge till skola, strand och stad. Mycket billigare än att bo på hotell (fast dyrare än ett delat rum i en lägenhet då). Frukosten (eller, nja...) är gratis och det är också WiFin. Det finns dryckes- och godisautomater ute i hallen, vilket är mycket härligt för den late (läs; mig). Det finns också kök och badrum och en liten lobby som fungerar som sällskapsrum.

Det låter ju jättebra, eller hur? Så varför är då alla som bor här så ivriga att hitta en lägenhet att de sitter på Craigslist flera timmar om dagen (läs; fortfarande jag)?

Jo, så här ligger det till. Ovissheten om vart man ska bo är tärande. Man kan inte riktigt slappna av innan man har någonstans att slå sig ner längre än fyra nätter i taget. Man kan inte riktigt njuta av att vara här eller börja sitt "nya liv" om man inte vet när/om man kommer hitta någonstans att bo. I längden är det dyrt att bo på hostel.

Just nu sitter jag i en säng. En något obekväm säng med en bomull-ig kudde och så lågt till sängen ovanför att man inte kan sitta upp rakt utan att slå i huvudet. I rummet (som är kanske dubbelt så stort som mitt rum hemma) finns det sex stycken våningssängar. Just nu är några platser lediga, men när det är fullt och alla tolv personer bor här har man knappt plats att öppna sin resväska på golvet. Och man lever ju ur sin resväska - sin mycket överbelamrade resväska - när man inte har någon garderob, vilket man inte har på ett hostel.

Endast en av de tre toaletterna har en riktig dörr med lås, och det blir trångt vid spegeln i badrummet när alla tjejer på hostellet ska stå där på morgonen. Golvet i rummet är av någon anledning alltid smutsigt, så man får borsta av fossingarna innan man går in i sängen. Och delar man rum med elva andra så får man nästan aldrig vara ensam heller.

Förklarar det saken något?

Mitt tillfälliga hem.

De Senaste 48 Timmarna

Från Arlanda gick allt jättebra. Flyget landade i Chicago endast 10 minuter sent. Jag var tvungen att hämta ut mitt bagage och föra det vidare, gå igenom security där de kollade fingeravtryck och scannade ögonen, men det var inte alls svårt att göra alla dessa saker då det fanns personal överallt på flygplatsen som var hjälpsamma och trevliga och sade vart man skulle gå och vad man skulle göra.

Problemen började när flyget från Chicago till Los Angeles var försenat. Jag skulle ta 19:30 bussen från LAX till Santa Barbara och var orolig för om jag skulle hinna eller inte. När jag och de andra passagerarna väl fick gå på planet typ 45 minuter sent kände jag mig ändå ganska lugn. Om vi bara lyfte skulle jag nog hinna med bussen ändå.

Men sedan när vi skulle rulla ut till startbanan började kaptenen prata och sade att en varningslampa lös på ena motorn och att de var tvugna att ha mekaniker titta på det. Detta skulle ta en kvart sade han men såklart visste man ju att det skulle ta betydligt längre tid. Och det gjorde det också. Efter en halvtimme sade de att vi skulle vara tvugna att byta flygplan så alla fick stiga av planet igen och gå till en gate längre bort. När vi väl satt på det andra planet och fått tillstånd att lyfta var det mer än tre timmar efter beräknad avgång och jag visste att jag skulle missa min buss, men att det fanns en annan som gick 22.00 som jag skulle kunna hinna ta.

Nästan framme vid Los Angeles. Det var mörkt när vi landade och stadsljusen sträckte sig oändligt!

När jag stod och skulle hämta mitt bagage kom killen som satt bredvid mig på flyget fram till mig och sade att hans kusin som också varit på samma flyg skulle köra upp till Santa Barbara och att jag skulle kunna få skjuts med henne. Hur snällt som helst! Så jag behövde inte oroa mig för bussen eller hur jag skulle ta mig från busstationen i SB till hostellet. Det var ganska sent när jag kom fram så det var bara att gå och lägga sig direkt! Man var ju också rätt mör efter den långa dagen även om jag sovit på flygen. Dock visade det sig väldigt snart att hostellet låg precis intill tågstationen - det visade sig genom att man blev väckt sju på morgonen av högljutt tutande!

Dagen därpå vaknade jag och gick till skolan för att ta assessment-proven på SBCCs campus. Jag behövde bara ta provet för engelskan för att jag inte har tänkta att ta några mattekurser. Jag tror att provet gick ganska bra men får veta exakt på tisdag. Jag märkte när jag väl var där på campus hur stort det faktiskt var! Och man såg ut över vattnet för att skolan ligger på en kulle.

På väg till skolan. Den här utsikten kan man nog vänja sig vid!

På vägen tillbaka till hostellet gick jag längst strandgatan Shoreline Drive (hur fint som helst!) och gick ut på den stora piren för att njuta av utsikten. Efter det gick jag tillbaka till hostellet och gick ut och åt lunch på stan med en tjej som bor i samma rum, också från Sverige. Det är faktiskt skrämmande många som pratar svenska här. En på hostellet skämtade lite att man hör tre språk när man går på stan; engelska, spanska och svenska! Än så länge stämmer det, haha.

Väl tillbaka på hostellet tog jag det lite lugnt fram tills middagen. Jag och några svenskar gick tillsammans till State Street, som är stadens huvudgata med massor av pubar, restauranger och affärer. Vi blev inlockade på gatan till ett pizzaställe, det var ganska kul hur tjejen och killen som jobbade där försökte rappa och vara roliga för att få gäster. Det var faktiskt ett jättebra ställe där man fick välja själv vad man ville ha på pizzan och se på medan de gjorde den åt en, vilket gick oväntat snabbt för stenugnsbakad pizza! Gott var det också.

När vi väl ätit klart gick vi tillbaka på State Street och försökte hitta en fotboll så att vi kunde spela lite. Tillslut hittade vi en rosa boll som vi köpte och efter att vi bytt om på hostellet begav vi oss ut för att spela. Vi gick ända till skolans fotbollsplan för att det var mörkt ute och planen var upplyst, men det visade sig att det pågick en fotbollsmatch där redan. Så vi gick tillbaka en bit och spelade på en något upplyst gräsmatta. Efter ett tag kom det fler från hostellet och till slut var vi 14 pers - varav 12 svenskar! - som spelade fotboll där. Det var väldigt kul, fast jag som inte alls spelar vanligtvis råkade göra självmål och på något sätt blev jag målvakt, ajaj! Men det var roligt i alla fall, och så fick man röra på sig och sova gott efteråt.

Nu väntar jag på att toan ska bli färdigstädad så att jag kan gå ut på stan och fixa ett amerikanskt telefonnummer, shampoo och balsam, kanske lite snacks, och solkräm så att jag kan gå till stranden! Idag är det dock mulet men rätt okej temperatur.

Förresten så är hostellets definition av frukost vitt bröd med jordnötssmör och sylt - den klassiska peanut butter and jelly sandwichen - och kaffe/te. Deras kaffe smakar jätteskumt med det går att dricka. Fast det är väl bäst att hitta en lägenhet snart så att man kan få äta någonting annat till frukost!

Vi hörs snart igen!

Snart så...

Det är officiellt. Jag åker till USA om knappt 12 timmar. Hjälp.

Ful telefonkamerabild för att vanliga kameran redan är nerpackad.

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Hittills har det inte riktigt känts som att jag faktiskt ska åka, men nu när jag snart ska gå och lägga mig för att jag ska upp tidigt till flygplatsen så känns det riktigt nervöst. Jag har inga tvivel om att allt kommer gå bra, men ändå. Man har ju inte direkt flyttat till andra sidan jorden förut...

Nästa gång jag bloggar gör jag det från USA. Vi hörs på andra sidan!

Organiserad eller tokig?

Klockan är lite över åtta på kvällen. Datumet är 30:e juli och det är lite mer än åtta dagar tills jag ska åka. Nervositeten börjar kännas och kanske är det därför som jag redan börjat gå igenom saker som jag vill ha med mig, främst kläder. Jag vet själv att jag normalt inte alls är en organiserad person, men är det organiserad jag är nu? Eller bara galen som redan lägger fram kläder att bli dammiga innan de ska ner i väskan? Tja, kanske lite av båda delarna. Men det är väl okej när man gör sig redo för att börja på college!

Mitt överbelamrade skrivbord. Även om jag knappt har börjat!

Jag har inte heller någon aning om hur jag någonsin ska få plats med allt jag vill få med mig. Men men! Bara jag får med mig min laptop (som är min trogne skrivkompanjon) och min kamera så borde jag nog klara mig fint.