Usch

Är tillbaka med ett kort inlägg bara för att säg hur mycket jag hatar, nej avskyr, min film studies bok. Den insisterar på att få texten att låta så komplicerad som möjligt så att man måste läsa vissa meningar fem gånger innan man får något ut av dem.

Det kanske bara är jag, men meningar såsom "the purchase by multi-national conglomerates of several of the major corporations from the early 1960s onwards, the subsequent diversification of the remainder..." gör en bara irriterad.

Tidsplanering

Många där hemma tycker att jag bloggar för lite, och jag håller med. Men när jag tänker på allt jag har att göra känns bloggandet ganska oviktigt. Det hamnar rätt rångt ner på min To-do-list, så att säga. Det här är vad jag sitter med just nu:

"Blockbusters in the 1970s" i boken Contemporary American Cinema. 20 sidor av njutning till imorgon! ...not.

Så nu ska jag ta och läsa om modern film, imorgon ska jag börja plugga till mitt första midterm-prov, och i helgen ska jag titta på en volleybollturnering och gå på en konstutställning och skriva uppsatser om båda som extra-credit-uppgifter i två olika ämnen. Och skriva ett proposal för min nästa uppsats i engelskan. Så vi säger godnatt nu, och vi hörs när vi hörs!

Lite kultur

M&Ms med hallon- och mintsmak.

Det är ganska många saker man upptäcker som en svensk i USA är annorlunda från hemma i Sverige. När jag var på Marshall's för några veckor sedan (ett varuhus med lite alla möjliga saker, tex kläder och heminredning) och frågade efter solkräm sade de att det kanske fanns en trappa upp, och pekade mot hissen. Jag tänkte inte mer på det medan jag gick trapporna upp, där ett annat butiksbiträde letade efter solkrämen åt mig. När hon inte hittade någon sade hon, "förlåt att vi fick dig att gå ända upp hit i onädan!"

Någon vecka senare var jag och handlade i mataffären Ralph's och när ett biträde hade packat klart ina påsar (ja, de packar verkligen ens påsar här!) frågade hon, "where's your cart?", eftersom självklart har jag en vagn som jag ska dra ut till min bil och köra hem för gå kan man ju inte? Hon började oja sig något oändligt när jag tog mina fyra små kassar och gick därifrån.

Varje gång man är i en affär säger personen vid disken alltid - utöver 'hej' - "how are you?". Det tar lite tid att vänja sig vid det, och jag har själv vid flera tillfällen blivit överrumplad och inte vetat vad jag ska svara några gånger. Här i USA ses det bara som en trevlig fras, som när någon i Sverige säger hej, och de blir glada när man säger det vanliga "I'm good, how are you?".

Samtidigt har andra elever också svårt att förstå att man inte har bil eller körkort. De frågar, men hur tar du dig till skolan då? Eller, gick du hela den här vägen? Vad jobbigt! Tja, visst vore det skönt att bara kunna köra överallt, men har man ingen bil så har man inte. Det är bara att bita ihop och promenera de 15 minuterna till busstoppet varje morgon och kväll.

Just nu är affärerna här i full gång med att ställa ut pynt inför Halloween. I USA är det en mycket större högtid, speciellt här i Santa Barbara och det ökända Isla Vista, dit folk ifrån hela Kalifornien kommer för att klä ut sig och festa varje dag i en hel vecka. Och snart är det dags för Thanksgiving också, och sedan är det dags att julpynta.

Omväxling förnöjer!

Relativiteter

Man vet att man har anpassat sig till småstadslivet när man tittar på en busstabell och blir överlycklig när det står att bussarna går varje kvart. I Stockholm suckade man ju när det stod fem minuter.

Vattenglädje!

Jetski vid piren. Nej, det är inte jag.

I en lited stad som Santa Barbara kan man lätt känna att det inte finns mycket att göra. Men så fort man börjar känna så är det bara att påminna sig om att om man tänker så är det bara för att man är lat. Det finns faktiskt förvånansvärt många olika aktiviteter att underhålla sig med.

Ta jetskiing (vattenskoteråkning) till exempel. När jag paddlade kajak med mina roommates förra helgen såg vi flera som åkte jetski och vi tyckte det verkade som en jättekul grej och vi förstod inte varför vi inte provat det tidigare!

Nja, när vi väl kollat upp vad det kostade förstod vi varför. Kanske är det inte riktigt värt 130 dollar för en timme med en students budget. Men det får väl bli kajak igen, det var kul och när man vet att man bara betalar 10 dollar i timmen kan man nästan glömma att jetskis extisterar. Paddla kajak är roligt det också!

På väg hem

Utanför SBCC finns det två busshållplatser, en åt varje håll. Den närmast skolan är så klart alltid mest folk vid, för att åt det håller går alla bussar downtown, till Transit center (där alla bussar börjar eller slutar), och så vidare.

Såklart går bussen jag åker hem med därifrån också. Fast det finns en höjdpunkt. När jag kommer till den smockfulla busshållplatsen behöver jag inte oroa mig för att behöva stå upp på vägen hem.

Jag står vid vägkanten och pillar lite på min telefon, kollar klockan, och väntar allmänt på roligare tider efter en lång dag i skolan. Jag är trött och vill bara hem och kollapsa. Eller laga middag, för jag börjar bli hungrig också.

När min buss tillslut kommer tränger jag mig igenom folkmassan på trottoaren och lirkar fram mitt student ID ur plånboken och stiger på. Jag sätter mig på en fönsterplats och bökar runt med mina väskor tills jag sitter bekvämt. Jag tittar ut och känner för att le när jag ser folkmassan som fortfarande väntar på sin buss.

Detta ser jag varje dag. De ska nämligen med buss 15X till Isla Vista. Men jag bor ju mer eller mindre i downtown så jag slipper trånga bussar, långa resor, och allt därtill. Inget illa om IV, men när man kommer hit får man välja vad man vill ha; studier eller semester. Fast, tja, för mig känns det som att jag har fått en bra blandning av båda.

Så här ser bussarna ut i Santa Barbara. Är de inte vackra och moderna och alltid i tid? (Retoriska frågor)